Jag springer för att jag måste
217 kilometer löpning i temperaturer över 50 grader. Det låter kanske extremt? Det beror på att det är precis det. Ett lopp som handlar lika mycket om att överleva som att komma först i mål.
För att förstå hur han hamnade där behöver vi spola tillbaka några år. År 2019 förlorade Simen sin fru i cancer. Simens far drabbades av en hjärtinfarkt, och Simen insåg att han själv var i riskzonen. Han hade ätit och levt lite väl gott. Lite för mycket grillat och öl.
– Det var en rad saker som skakade om mig ordentligt. Jag var tvungen att helt enkelt ta tag i livet, för att leva så länge som möjligt, vara närvarande för dem som är kvar och samtidigt bearbeta det som var svårt, berättar tvåbarnspappan.
Mannen från Sandefjord insåg att han behövde förändra något. Han började springa. Mer och mer, längre och längre. Det som började som ett sätt att förbättra hälsan blev en livsstil, en besatthet och en idrottskarriär.
– Att springa kändes bra både mentalt och fysiskt. Det var helt nödvändigt att kunna springa långa pass för att sortera tankar och hämta ny energi. Jag hade förstås kunnat hitta andra alternativ, som att dricka mycket alkohol, äta för mycket eller annat. Löpning är enkelt. Du behöver egentligen inte mer än ett par skor, och egentligen inte ens det.
Först jagade jag sekunder på maraton, men det kändes snabbt lite meningslöst. Jag hittade större glädje i att gå tillbaka till rötterna och springa extremt långa sträckor. Det är dit människan genetiskt sett härstammar. Den energi du får av att springa enorma distanser är helt otrolig och triggar något särskilt inom mig.
I dag är Simen Holvik en av Norges främsta ultralöpare. Han har sprungit Norge på längden, fullföljt en rad ultramaraton och sommaren 2023 skulle han alltså springa det som av många beskrivs som världens tuffaste ultralopp, Badwater 135, för första gången.
Två år av förberedelser
Vid det laget hade han redan sprungit många extrema lopp, men 48-åringen ville bara ha mer. Fler kilometer i benen under ännu mer extrema förhållanden. Han siktade in sig på Badwater som ett stort mål.
Jag ville hitta ett lopp där det inte var säkert att jag skulle nå mål. Där man hela tiden befinner sig på gränsen till vad som är försvarligt. Det triggar mig oerhört. Det är inte bara extremt långt, det är dessutom brännhett, så det är helt enkelt inte säkert att du överlever. Du kämpar mot elementen. Det finns något djuriskt i det. Det tycker jag är otroligt häftigt, berättar han.
Simen förberedde sig specifikt inför Badwater i två år. Bara 100 deltagare får stå på startlinjen varje år. För att ens bli bedömd måste man lämna in en omfattande ansökan och ha dokumenterad erfarenhet av ultradistanser i krävande terräng.
– Jag förberedde mig i två år, i första hand för att genomföra de lopp jag behövde ha för att kunna söka. Sedan handlade det om att skaffa sponsorer och att göra all nödvändig träning, berättar han.
För att överhuvudtaget ha en chans att fullfölja måste man träna i extrem värme.
– Att springa i ett sådant klimat gör det otroligt lätt att misslyckas. Om något går fel kan det sluta i värmeslag, eller i värsta fall döden, säger han allvarligt.
Simen satt i timmar framför TV:n i en infraröd bastu för att vänja kroppen vid värmen.
– Men det räcker inte. Du måste resa till ett ställe med liknande klimat. Jag åkte till Dubai och sprang där i 40–45 grader. Om du aldrig har gjort det förut förstår du inte vad det innebär.
Chockerande varmt
I juli 2024 är han tillbaka i USA för att springa Badwater för andra gången. Han visste vad som väntade. År 2023 förvånade han alla genom att vinna herrklassen i Badwater på första försöket. Värmen slår emot honom som en vägg när Simen kliver av planet i Las Vegas.
– När du kliver av planet i Las Vegas är det chockerande varmt, berättar han.
– Tänk dig ugnshettan på julafton. Du blir kokt och allt går mycket långsammare. När du springer sjunker tempot, pulsen stiger och kroppen börjar till slut stänga ner allt. Du måste vara extremt noga med vad du äter, för kroppen vill helst inte smälta mat. Den vill bara överleva. Det blir en extrem kamp mellan dig och kroppen. En evig kamp där du bara vill trycka på, medan kroppen vill stänga ner hela vägen.
Nu var han tillbaka. Inte bara för att vinna igen, utan för att sätta nytt bansrekord. Pressa ut lite mer av kroppen, om det nu var möjligt.
Loppet startar på kvällen, efter att solen gått ner, men det är fortfarande extremt varmt. Simen startar i den sista gruppen, tillsammans med de bästa.
Ute i öknen springer du bara. Du springer och springer och springer. Det är som om något i dig stängs av, säger han.
– Det finns skyltar längs loppet som varnar bilister att inte stanna. Det är inte en plats för människor. Det finns inga tecken på liv där, berättar Simen.
Simen är i zonen. Han mår bra och ser vid ett tillfälle ut att kunna vinna loppet och sätta nytt bansrekord.
– Jag gick ut med extrem risk men kände mig som en kung och totalt oövervinnlig. Jag drabbades kanske av lite hybris, för man balanserar hela tiden på en knivsegg. Det krävs så lite innan du helt enkelt går på trynet.
Med sig har han sitt supportteam i en följebil. Deras jobb är att se till att han får vatten och näring, och håller sig nedkyld så mycket som möjligt. Efter 180 kilometer, med fyra mil kvar till mål, säger supportteamet stopp. Simen hade börjat vingla och klarade inte att springa rakt.
– Jag var nog lite för ivrig och lite för hög på mig själv. Efter 180 kilometer sa kroppen stopp, och supportteamet rekommenderade att jag drog mig ur, helt enkelt för att inte riskera livet.
– De såg att jag vinglade, och det är längs en motorväg med långtradare. De blev helt enkelt oroliga och uppfattade att jag var på väg in i ett värmeslag.
Temperaturen gör att kroppen går in i fullt överlevnadsläge.
– Du får magproblem, du har diarré och förlorar mycket vätska. Njurarna och levern slits otroligt hårt. Du måste få i dig extrema mängder salt, kanske upp mot två till tre gram i timmen. Då leker du med de inre organen. Det är det du känner efter dessa lopp, att du framför allt är trött i njurarna, berättar han.
Flera mil från närmaste sjukhus är man helt beroende av att stanna innan det är för sent.
– Det var en extrem besvikelse, men det var nog ett förnuftigt beslut. Man vet aldrig hur det kunde ha gått. Jag är ensam med två barn, så jag kan inte dö i öknen i Kalifornien.
Var du rädd för att dö?
- Jag har egentligen inte känt på rädslan för att dö under Badwater, men när jag till exempel har sprungit ensam i Grekland och hundar har kommit efter mig från alla håll för att ta mig, då känner jag en rejäl skräck. Sedan har jag haft tillfällen då jag har varit helt utmattad, hungrig och törstig och näsblodet forsat ut för att jag var helt uttorkad. Men då gäller det bara att ta det lugnt och samla sig, säger Simen.
Tillbaka 2025
För många hade nog en sådan upplevelse varit så skrämmande att de inte hade försökt igen. Men så fungerar inte 48-åringen. I juli 2025 står han återigen på startlinjen i Death Valley.
– Jag är supersugen, och det är just det jag tycker är så häftigt med dessa lopp, att det inte är säkert att man når mål. Det är stor fallhöjd och hög risk.
– Jag kommer att gå ut knallhårt och all in, precis som förra året, men lite mer förnuftigt. Antingen blir det bansrekord och förstaplats, eller så går jag på trynet igen. Jag vill inte ha någon mellanlösning. Antingen går det, eller så går det åt skogen, säger han bestämt.
Mannen från Sandefjord berättar att han ligger bra till inför sommarens Badwater. Att sluta springa är inget alternativ.
Jag springer inte för att jag vill. Jag springer för att jag måste, avslutar han.
Varför ull?